Vi älskar blandningen i Stävie. Här delas stigen mellan super-rutinerade löpare och de som springer sitt allra första lopp. De som tycker 6 km är en walk in the park, och de som tycker 6 kilometer är minst två varv runt månen. I Stävie är ALLA lika välkomna. Dagens fredagsläsning kommer från Pia som gjorde debut i loppet 2020. Det här är hennes underbara race report. Låt er peppas, men inte skrämmas. Stävie är underbart oavsett nivå!
Jag skriver och då vet ni att jag överlevt!
Dagen börjar med frukost bestående av havregrynsgröt med skivad banan o mjölk, ett glas juice o kaffe. En bra racerblandning tänkte jag.
Etapp ett är ju hitta till den där lilla skogen någonstans 3,5 mil bort. Funkade bra och inser direkt att kaffet gjort sig påmint och hittar Baja-Majorna i hörnet av området. Har läst mig till att man inte ska använda skogen. 700 löpare o alla ska gå en gång vardera känns ju inte så fräscht så nu var det avklarat. Letar upp Anna så jag får lite pepp o redovisar att jag är där. Känner mig lite ensam i folksamlingen o inser att i min vänkrets finns inga löpare.
Blir lite osäker när speakern säger att man ska ställa sig i startfållan. Var det nu eller sen eller hur var det. Frågar en tjej bredvid o slutar med att jag blir fotograf till hennes tjejtrio. Inser att jag skulle behöva nervositetskissa en gång till men kalkylen går inte ihop, 10 i kö till Baja-Majorna och 4.5 min till start. Jag får hålla mig o i värsta fall fulbesöka en buske på vägen. Tre minuter kvar, 45 sekunder och speakern räknar ner som till en rymdraketsstart. Och så bär det iväg på lite asfalt o sen vet jag att det svänger höger in på en stig. Då börjar jag bli andfådd…. 200 meter räckte.
Med en stadig lunk blir jag omsprungen ganska ofta. Tar rygg på en man betydligt äldre än jag och det känns fint. Sen börjar han gå men jag lunkar om honom och det var ju en egoboost. Tryggt hör jag speakern långt borta o tänker att så länge jag hör honom så är jag inte helt vilse. Pilarna är orange och många och tydliga. Och sen kommer skylten 1 km, kändes som jag hade sprungit två, men okej då.
Sen springer jag 4-5 km till och börjar må lite illa och då kommer tankarna igen, hur tänkte jag? Jag har samlat på mig +10 kg ytterligare till min redan rundnätta kropp. Gjorde chokladbollar igår, det var ju ändå lördag… inser att det är helt fel uppladdning att äta för mycket och vara duktig på att baka.
Puffar på min astmaspray och där kommer skylten 2 km TVÅ kilometer. Jag är nära döden och sjukt uppgiven. Kändes ju som jag nästan var klar…. Tar mig friheten att gå 100 meter eller så för att överleva. Sen började det vina omkring mig, kanske jag ändå sprang så fort så det viner, men inser att det var min egen andning som lät ”inte så bra”.
Funderar om det är så kul med springlopp eller inte. Kan inte bestämma mig riktigt, men det lutar starkt åt ett nej.
Men sen flyter det på och 3 km skylten känns bra, kommer på mig att man ska njuta, och fågelkvittret i vårskogen överröstar faktiskt min tunga andning.
Efter 4 km tänker jag att det kanske bor en lite maratonlöpare i mig ändå, väl gömd men ändå.
Får en mysfamilj bakom mig pappa, dotter, mamma som springer bakom mig o småpratar. Fantiserar om att jag är deras hare, en sån som håller jämt tempo på långa lopp. Ser till min förskräckelse att det nu vankas lång backe. Då pratar pappan med lugn röst att – Nu kommer den sista jobbiga backen gumman, och tror för några sekunder att han pratar till mig, men det hjälpte. När jag nästan är uppe så går jag åt sidan för att släppa fram mysfamiljen.
Passerar några hästar och en skylt ”Äntligen motvind” o det känns lite onödigt för den informationen märkte jag av. Lufsar bakom familjen mys o när mamman springer på grusstigen springer jag också där och när hon springer på gräset så gör jag det med, hon verkar vara en sån som kan.
Inser att en trail inte är platt, upp o ner o gegga o rötter men det är ändå mysigt o 5 km skylten är så välkommen så. Då är jag nästan klar. I en skarp högersväng får man ta emot värsta skånska peppen och jag ler med hela ansiktet o vinkar o tackar för pepp.
Plötsligt står där något om en spurt… en kille hejar på att man ska spurta. Väntar lite dock, de kan ju luras. En spurt för mig är 10 meter, inte 100.
Och så spurtar jag 10 meter och sen springer jag i mål med uppsträckta armar och får världens finaste medalj. Och jag vann över alla och framförallt över mig själv. Mitt rödsprängda huvud skär sig i färg mot den klarrosa buffen jag har runt huvudet. Blir fotad av Anna så nu har jag bevis att jag gjorde det.
Blir serverad blåbärssoppa, chokladmjölk o banan o känner mig som en Vasaloppsåkare. Ler åt alla o undrar om jag nu är en löpare? Kommer jag nicka o le mot andra som kommer i löpartights precis som MC- förarna mossar och lastbilschaffisarna blinkar i samhörighet?
Minglar runt lite bland tälten o flörtar till mig en Coldzyne med jordgubbssmak och som tack hjälper jag tjejen med några foto på henne och reklamskylten.
Tar min väska som ”vi löpare” lagt i ett tält och går därefter till bilen, löjligt nöjd.
Åker hem, duschar, äter, dricker, vilar. Fryser in chokladbollarna för att bjuda på gäster som kommer, klickar hem ett online-medlemsskap i viktminskning som jag vet fungerar och kommer på mig själv att tänka. För nästa Stävie Trail då ska jag…….